Yes, ska snart gå på min eftervård. Känns alltid lika segt att ta sej dit, spec sen ***** och **** har slutat. Men så fort jag kliver innanför dörrarna känner man den avslappnade stämningen och då är allt bra :)Oj, nu ringde visst ***** och frågade om han fick komma upp på en fika. TYPISKT! Just när jag ska dit. suck.. Inte ofta han vill komma ut o göra nåt liksom å preciiiis idag som jag ska till eftervården. yeye, sa att jag skulle ringa så fort jag kommit hem.och Peter ringde idag och försökte få mej att känna att jag skulle vara glad över att vara hemma istället för på Uppsala, genom att säga "men du hade iaf inte trivts här för det är så himla varmt och du som inte gillar värme du vet, och det är så mkt folk och neej Linda, jag tror det va lika bra att du stannade hemma faktiskt" Hahaha, han är söt som socker!

Jag vet att jag redan skrivit ett blogginlägg idag, men glömde lite. I helgen kanske jag åker till Hedemora och hälsar på familjen. Måste få ge Christer presenten också, även om den inte kommer bli så uppskattad *skratt*, men jag ska minsann tvinga honom att **** den ;)Och alla ni som är in o läser, tack så mycket! Det känns kul att få skriva och att ni läser trots att jag inte har en aning om vilka ni är. Men det är uppskattat ska ni veta!Kram på er.

Gick iaf till Robert den där kvällen. Fick ett nytt halsband för mitt gamla hade gått till Sleepys (hans katt) leksakslåda, så han hade köpt ett nytt nästan likadant fast rosa. Tack!Sen gick vi ut på en promenad, hamnade i parken därborta vid mej och satt bra länge o pratade. Ibland kan man verkligen se en annan sida av den mannen än vad man är van vid. - Sitt kvar här, jag ska bara gå o fixa en grej, sa han o sprang iväg.Sen kom han tillbaks med såna långa jättestora rosor från parken, en hel bukett, och gav till mej och blev helt generad haha..- Jag säger ju att jag iaf försöker, men jag vet inte hur man ska bete sej, dessutom är det roligt att ge dej saker för du blir så glad för minsta lilla haha, sa han.Hmm, jo, jag vet att han försöker, och han gör det på ett jättefint sätt. Han anstränger sej verkligen. Men ändå... Mina känslor är ju hos nån annan, där dom kanske inte borde vara, men ändå är dom det...Robert har försökt länge, och jag fattar inte varför! Han kan få nästan vilken tjej som helst här i stan, ändå fortsätter han i flera månader att ringa o ringa mej fastän jag aldrig svarar eller ens ringer upp. Han har till o med frågat Peter om det är okej att han o jag umgås.Så fin o populär kille som uppvaktar mej, gud, hade det vart förut hade jag vart världens lyckligaste..men nu.. ingenting :/"men du är inte som dom andra tjejerna som jag bara leker med o säger hejdå till. Jag längtar efter nån att tycka om och dej saknar jag, men jag vet inte hur jag ska visa det för jag får ingen direkt respons från dej"Vackra o smickrande ord indeed, speciellt för att komma från honom. Men nej, han får ingen direkt respons, och det är ju utav en anledning..yeye, det är väl lyxproblem egentligen. Eller, det är väl inte ens ett problem kanske.. Vi får se hur det blir helt enkelt :)idag (och imorrn) åker dom flesta jag känner till Uppsala. peter, robert, jonas, veronica, ja, dom flesta :) Tror dom kommer få det jätteroligt för det är många bra artister i år (som alla andra år) och jag önskar önskar önskar verkligen att jag hade kunnat följa med. Jäkla pengar!!Två stycken har erbjudit sej att låna ut till mej för dom ville att jag skulle följa med, men när har jag råd att betala tillbaks det? Aldrig typ hehe..Men tack för att ni frågade Peter o Jonas!!Ville åka redan förra året men va ju sjuk då, och det hade vart skoj att åka i år bara för att visa mej själv att jag faktiskt hade vågat. Men det är inte hela världen, det kommer ju fler år :)Hade ett långt samtal med Peter igår, många tårar. Damn, det gör riktigt fysiskt ont i mej när han gråter. Han vill alla så väl, vill vara alla till lags, åsså blir det så att andra bestämmer vad han ska göra med sin framtid ist.Jag sa till honom att det va dags att stå upp för sej själv och för det han vill, han är ändå vuxen nu. Han höll med, och jag såg på hans ögon att han kände att det va rätt.- a moment of truth, sa han. och det är väl det alla måste känna nångång. Kanske måste man få vissa saker slängda i ansiktet för att liksom vakna till och se allt från ett annat perspektiv.Han hade iaf snackat lite med sin pappa idag. Good for you baby!Hmm, jag fattar inte, det va tänkt att jag bara skulle skriva några rader. Men det är ju så kul att knappa på tangenterna att det knappt går att sluta hehe.. Och att det kan vara så himla skönt och lättande att omvandla tankar till bokstäver. Visst är det konstigt?!Simson är sjuk (igen). Han kissar blod och fräser när man klappar honom. Min plutt.. Det är så svårt när djur blir sjuka, man känner sej så maktlös. jag vet ju att han blir frisk efter några dagar, men ändå..Vi ringde en veterinär som sa att vi skulle återkomma om det inte hade gått över inom nån dag. Förresten så hade Jonas köpt ett hus åt honom, ett såntdär stort med mjuk päls på. Grejjen är bara att han är lite för tjock för det. Han gick in, men kom knappt ut. Huvudet och en tass kom ut sen satt resten av kroppen lite väl tight därinne, så vi fick bryta upp ena sidan så han kunde gå in och ut haha, stackars Simson...Sen högst upp på huset är det som en tunnel där det är meningen att dom ska ligga o busa med en boll som sitter i taket. Men hallå?? Den måste vara gjord för kattungar för Simson får inte ens plats med hela huvudet där ju.jaja, han är iaf min pälskling, och jag ska fixa en säng åt honom istället så han slipper få komplex för sin storlek :)

Hmm, sen natt, och sen morron. Mådde inte bra igårkväll/natt, bara massa tankar som snurrade runt runt. Det är nåt som är fel, jag kan inte sätta fingret på vad det är, men nåt fel är det. Det vet jag.Om inte, så lär det väl bli det med min negativa attityd. Åhh, jag bir så förbannat trött på mej själv ibland, varför måste jag alltid vara så negativ och tro det värsta hela tiden?Varför måste jag fundera över allt, analysera sönder minsta lilla sak och vända ut o in på allt, verkligen syna det i sömmarna, innan jag bestämmer mej. Varför kan jag inte göra som dom flesta andra och bara flyta med? Go with the flow, och det får bli som det blir.Ibland känner jag mej så himla naken och sårbar. Som att minsta lilla dåliga sak eller känsla kan bryta sönder mej i smådelar, och jag försöker gardera mej mot allt som är dåligt. Men jag gör det på fel sätt.Tex:Jag skiter i att betala räkningarna bara för att jag inte vill få panik över att se hur lite pengar jag har kvar på kontot. Men då går räkningarna till kronofogden och jag får definitivt mindre cash kvar. Helt bakvänt!Eller, jag stöter bort folk, svarar inte när dom ringer, tackar nej till att umgås, för att jag är rädd att dom nångång i framtiden ska såra mej. Istället sitter jag inlåst i lägenheten och tycker synd om mej själv och tänker på hur ensam jag är, när jag egentligen har mycket folk som vill umgås med mej. suck!eller, som mot Peter. Han flyttar till Afrika om 3 veckor, och redan nu har jag börjat snäsa åt honom i telefonen, vara allmänt sur och tvär bara för att jag tror att avskedet ska bli enklare om vi inte är så bra vänner just när han ska åka. Istället för att försöka umgås så mycket som möjligt, göra alla dom där roliga sakerna vi pratat om att vi skulle ta igen denna sommar eftersom förra årets sommardagar gick oss förbi, så blir jag världens bitch och bara gnäller.jag tycker inte om mej själv när jag gör såhär. Jag är så misstänksam mot allt och alla, tror alla har en baktanke med allt, men ler ändå och ser glad ut. Äh, det är så svårt att förklara, det går inte.Det är min dåliga självkänsla som ställer till det. Varför skulle jag inte vara lika bra, eller lika mycket värd som alla andra att ha det bra? Jag är ju den första att vråla ut att alla minsann är lika mkt värda oavsett hudfärg, religion, kön, eller sexualitet. Alla ska ha samma rättigheter och alla ska känna att dom får ta lika mkt plats i samhället.Varför tycker jag innerst inne att det inte gäller mej??Jag vet ju med huvudet att jag är lika bra som alla andra. jag är bra fastän jag inte hunnit ordna till allting i mitt liv. Jag är bra fastän jag inte har ett jobb eller körkort.Jag VET ju det, med huvudet. Dom tragglade det hela tiden till mej på behandlingen. Varför ska det vara så himla svårt att få ner i känslan??Ibland tror jag att jag har nåt fel i huvudet som gör att jag måste ställa till det för mej. Att det är nåt knas i skallen som får mej att göra destruktiva saker trots att jag vet att det inte är bra för mej.Vart är viljan, eller drivkraften att försöka få allt bra, att göra nåt?Varför klappar jag mej inte på axeln över allt jag redan gjort bra? Jag tog tag i mina drogproblem (iofs med hjälp men jag gjorde det iaf), jag har vart drogfri över ett helt år. Det trodde jag inte ens var möjligt. Jag har gått en hel behandling från början till slut, jag sköter min eftervård. Jag har klarat av sånt som personalen säger att bara 10% gör.Det är bara 10%, fatta TIO procent, som går igenom en hel behandling och fortsätter med eftervård osv. Jag är en av dom 10%. jag har ju styrt upp mitt liv, iaf jämfört mot hur det var förut. varför klappar jag inte mej på axeln för det, istället för att trampa på mej själv ännu mer för allt jag inte kan/gör/vill/klarar av...nej, slut på sånt där, orkar inte tänka på det. Ikväll ville Robert grilla vid vattentornet med mej och jag tror jag ska tacka ja. Jag tror den här rädslan att jag ska bli sårad, att nåt ska gå fel, fanns hos mej redan som liten, men att den blivit ännu värre efter det att Peter gjorde slut. Det kom så fruktansvärt otajmat och oväntat. Jag tror ingen förstod hur jag egentligen mådde då. Att det var så nära att få allt att gå åt helvete igen.Känslor är fan livsfarliga.Nu mår jag bättre iaf, och nu ska jag duscha, slänga på smink, sen träffa Erik o Peter och dricka kaffe.

Yes. Har, efter mycket funderingar, bestämt mej för att skaffa en blogg. Mest för att få skriva av mej, men också för att familj o vänner ska få chansen att läsa lite om vad som händer i mitt liv. Speciellt då jag inte är den allra bästa på att höra av mej :PSå, här är min blogg, vi får väl se hur mycket det blir skrivet :)Idag åkte iaf Jonas hem till Småland och Vimmerby igen. Tråkigt faktiskt. Det är inte alls ofta jag träffar någon som jag verkligen gillar. På riktigt. Som jag kan vara mej själv med, och skratta, och ta det lugnt, och prata. Härligt! Han har blivit en fin vän.Men, eftersom inget ska vara FÖR bra så har ödet sett till att han ska bo i Småland, och jag i Dalarna, och därmed blir det en aning krångligare (och framförallt dyrare!)att ses. Har en känsla av att jag dessutom är tvingad att snarast börja vänja mej av vid min tåg/reseskräck, så han slipper sitta 6 timmar hit varje gång. Nångång borde faktiskt jag våga åka dit också. Jag vill ju se hur han bor, hans vänner och hans stad.haha igår när vi skulle gå ner på stan råkade jag knuffa till honom så han tappade glöden på sin cigarett. -ursäkta sa jag, och tände en ny till honom innan vi fortsatte gå. Efter ett tag tyckte jag det luktade så himla bränt och började kolla omkring mej om jag såg nån rök. Jo, rök såg vi, FRÅN MIN VÄSKA! Glöden hade trillat ner i innerfacket på min handväska!jag fick såklart panik där vi stod mitt på stan bland allt folk, och när jag får panik glömmer jag lätt bort att jag ska uppföra mej som en civilicerad människa. Började kasta ut alla saker från väskan, ta vattenflaskan och ösa vatten över alla saker (plånbok, nycklar, pass, astmaspray osv), skrika, och stoppa ner huvudet för att kolla om det fortfarande luktade bränt. Nej, det gjorde det inte, o konstigt vore det väl annars..herregud, det där hade kunnat släcka en hel skogsbrand, jag hade bara en liten cigarettglöd där i.När vi sen tittar upp ligger alla saker utspridda och folk kollar på oss som om vi vore dumma i huvudet. Men vi försvann rätt snabbt från stan iaf haha.I helgen som var gjorde jag dreads på en tjej. Det tog ungefär 20 timmar. Var beredd på att få vakna nån dag senare med nackspärr och tankar ala "varför dreaddade jag igen, jag VET ju att det blir såhär", men icke! Visst, lite stel och lite öm, men inget som inte Peters dundermassage kunde bota. Underbart!! :)Igår gick jag o Jonas till Returen, en secondhandbutik här i stan med massor av prylar. Shoppade massa vinyler, en liten burk, 4 svarta tallrikar, och flera böcker, bla en UFO-bok och en försenad födelsedagspresent till min pappa, Christer. Försökte att hitta något fint till mamma också eftersom skylten hon skulle få när hon fyllde 50 aldrig blir klar nångång (jag är lat, jag vet), men hittade ingenting. Ska gå dit nästa vecka och kika igen.Sen gick vi ner på stan och då fick jag jättefina, ganska breda, silverringar till öronen av Jonas. Jag blev superglad för jag har kikat på dom länge men inte haft råd. Tack vännen!Oj, lång förstablogg, men det kliade i fingrarna efter att få skriva lite.KRAM på er som läser!