Hmm, sen natt, och sen morron. Mådde inte bra igårkväll/natt, bara massa tankar som snurrade runt runt. Det är nåt som är fel, jag kan inte sätta fingret på vad det är, men nåt fel är det. Det vet jag.Om inte, så lär det väl bli det med min negativa attityd. Åhh, jag bir så förbannat trött på mej själv ibland, varför måste jag alltid vara så negativ och tro det värsta hela tiden?Varför måste jag fundera över allt, analysera sönder minsta lilla sak och vända ut o in på allt, verkligen syna det i sömmarna, innan jag bestämmer mej. Varför kan jag inte göra som dom flesta andra och bara flyta med? Go with the flow, och det får bli som det blir.Ibland känner jag mej så himla naken och sårbar. Som att minsta lilla dåliga sak eller känsla kan bryta sönder mej i smådelar, och jag försöker gardera mej mot allt som är dåligt. Men jag gör det på fel sätt.Tex:Jag skiter i att betala räkningarna bara för att jag inte vill få panik över att se hur lite pengar jag har kvar på kontot. Men då går räkningarna till kronofogden och jag får definitivt mindre cash kvar. Helt bakvänt!Eller, jag stöter bort folk, svarar inte när dom ringer, tackar nej till att umgås, för att jag är rädd att dom nångång i framtiden ska såra mej. Istället sitter jag inlåst i lägenheten och tycker synd om mej själv och tänker på hur ensam jag är, när jag egentligen har mycket folk som vill umgås med mej. suck!eller, som mot Peter. Han flyttar till Afrika om 3 veckor, och redan nu har jag börjat snäsa åt honom i telefonen, vara allmänt sur och tvär bara för att jag tror att avskedet ska bli enklare om vi inte är så bra vänner just när han ska åka. Istället för att försöka umgås så mycket som möjligt, göra alla dom där roliga sakerna vi pratat om att vi skulle ta igen denna sommar eftersom förra årets sommardagar gick oss förbi, så blir jag världens bitch och bara gnäller.jag tycker inte om mej själv när jag gör såhär. Jag är så misstänksam mot allt och alla, tror alla har en baktanke med allt, men ler ändå och ser glad ut. Äh, det är så svårt att förklara, det går inte.Det är min dåliga självkänsla som ställer till det. Varför skulle jag inte vara lika bra, eller lika mycket värd som alla andra att ha det bra? Jag är ju den första att vråla ut att alla minsann är lika mkt värda oavsett hudfärg, religion, kön, eller sexualitet. Alla ska ha samma rättigheter och alla ska känna att dom får ta lika mkt plats i samhället.Varför tycker jag innerst inne att det inte gäller mej??Jag vet ju med huvudet att jag är lika bra som alla andra. jag är bra fastän jag inte hunnit ordna till allting i mitt liv. Jag är bra fastän jag inte har ett jobb eller körkort.Jag VET ju det, med huvudet. Dom tragglade det hela tiden till mej på behandlingen. Varför ska det vara så himla svårt att få ner i känslan??Ibland tror jag att jag har nåt fel i huvudet som gör att jag måste ställa till det för mej. Att det är nåt knas i skallen som får mej att göra destruktiva saker trots att jag vet att det inte är bra för mej.Vart är viljan, eller drivkraften att försöka få allt bra, att göra nåt?Varför klappar jag mej inte på axeln över allt jag redan gjort bra? Jag tog tag i mina drogproblem (iofs med hjälp men jag gjorde det iaf), jag har vart drogfri över ett helt år. Det trodde jag inte ens var möjligt. Jag har gått en hel behandling från början till slut, jag sköter min eftervård. Jag har klarat av sånt som personalen säger att bara 10% gör.Det är bara 10%, fatta TIO procent, som går igenom en hel behandling och fortsätter med eftervård osv. Jag är en av dom 10%. jag har ju styrt upp mitt liv, iaf jämfört mot hur det var förut. varför klappar jag inte mej på axeln för det, istället för att trampa på mej själv ännu mer för allt jag inte kan/gör/vill/klarar av...nej, slut på sånt där, orkar inte tänka på det. Ikväll ville Robert grilla vid vattentornet med mej och jag tror jag ska tacka ja. Jag tror den här rädslan att jag ska bli sårad, att nåt ska gå fel, fanns hos mej redan som liten, men att den blivit ännu värre efter det att Peter gjorde slut. Det kom så fruktansvärt otajmat och oväntat. Jag tror ingen förstod hur jag egentligen mådde då. Att det var så nära att få allt att gå åt helvete igen.Känslor är fan livsfarliga.Nu mår jag bättre iaf, och nu ska jag duscha, slänga på smink, sen träffa Erik o Peter och dricka kaffe.